Jag bestämde mig för att Raksha skulle få chansen att bli en eftersökshund efter att jag kört på ett rådjur för många år sedan.
Det kom aldrig så långt som ett anlagsprov och praktiskt eftersök, men det är rolig och intressant hjärngympa för mig, och hundarna.

Jag gick 3 kurser för goldenklubben och spårar nu på egen hand. Kommer ävewn att uppdatera mig på viltspår för berikning via HUNDutbildningsgrupopoens blodspårshelg. Hur gör vi då, när vi spårar?

Först behövs lite utrustning.
Jag har spårselar till hundarna, dragselar går bra, eller en vanlig promenadsele. Vissa hävdar att man måste ha en speciell spårsele, men jag tror att hunden förstår skillnaden med tanke på alla andra detaljer.
Sedan behövs en spårlina. Jag brukar köpa 15 m linor, och dela dem på mitten för att få en lagom lång lina.
Vi har vidare en hel del snitslar. Plastband i olika färger på klädnypor gör dem lätta att sätta upp och ta ner. 3 färger markerar start och mål, 2 färger markerar vinkel och en färg rakt fram.
Till själva spåret använder vi oss av rådjursskånk eller älgskånk, med rådjuret som favorit, då det är lättare att släpa runt på.
Blod är bäst att ha viltblod, som man tigger åt sig av jägare. Annars kan man använda blodpulver som blandas med vatten, dock krävs då tillstånd från JBV. Blodet droppas ur en 5 dl petflaska med litet hål i korken.

Det är en klar fördel om man är två när man lägger spåret. Ska snitslarna sitta för ett permanent spår, kan man ägna sig helhjärtat åt att snitsla det en gång, för att lägga själva blodspåret en annan. Dock är vi sällan så ambitiösa. Oftast går Krister först, försöker hitta en bra väg, snitsla upp rakträckor, vinklar och mål, medan jag blodar.
Vid starten gör jag ett uppspark. Jag sparkar upp lite jord, lägger klöven i det, droppar på rejält med blod, sedan börjar jag gå. För enkelhetens skull brukar jag knyta snöret till köven runt midjan, så får jag mindre att hålla rätt på.
Gör jag ett lätt spår, blodar jag varannat steg, är det ett svårare, snålar jag på blodet.
En erfaren hund får ofta bloduppehåll och små "fällor" där jag tex vid en vinkel lyfter klöven från marken, fortsätter rakt fram en bit, backar tillbaka till spåret, lägger ner klöven och fortsätter som vanligt igen. På så sätt ser jag sedan om hunden följer min lukt, eller om den håller sig till spåret.
Spårslutet görs alltid under en buske ed, på ett ställe där ett djur kanske skulle lägga sig om det var skadat. Jag brukar bloda lite extra där, klöven knyter jag fast så att inget djur ska stjäla den. Därefter gäller det att ta ett långt skutt bort från spåret, så att inte hunden lockas att fortsätta följa min lukt.

När vi sedan ska gå spåret, har det legat i minst en timme, En erfaren hunds spår kan få ligga ca 12 timmar eller mer ibland.
Jag använder ofta ett retrieverkoppel på vägen fram till spåret, så att det är lätt att koppla lös hunden. Någon meter från spårstarten stannar vi, jag sträcker ut linan, tar på hunden spårselen, visar uppsparket och ger kommandot "Spår".
Raksha som älskade detta, spårade på i full fart. Jag fick jobba hårt på att både hinna med och dämpa hennes fart en aning. Hon var ofta spårnoga, löste tappter och fällor på egen hand. Vidar däremot är lite ängslig, och behöver en del stöd i början av spåret.
När jag ser att de är på spåret och jobbar bra, får de beröm. Kommer de av spåret och vimsar, stannar jag oftast upp och väntar till de hittar rätt, eller springer runt som en galning för att inte linan ska trassla in sig för mycket i alla träd och buskar.
När de hittar klöven får de massor av beröm, och uppmuntras att bära den tillbaka till bilen.


Det är en rolig aktivitet att göra tillsammans med sin hund, och det kan dessutom göra nytta, om hunden går att använda i praktiskt eftersök. Hjärngympa som gör hunden trött och nöjd, och ger matte bra samvete!
-Elin