Februaritur i Härjedalen

Efter två veckor med plusgrader, upp till +10 och medföljande barmark, är det äntligen vinter och semester. Vaknar 05.00 av att klockan ringer. Ett gäng sömniga hundögon tittar på mig och undrar vad som händer. Det är svart ute och –5. Det kanske är i varmaste laget, men finns det bara snö får man vara nöjd. Efter att jag lyckats lura alla hundarna att äta frukost är det bara att ta det lugnt med en egen långfrukost. Därefter packning av släden inför vinterns första övernattningstur (även min första någonsin).

Släden blir full oroväckande fort, så spade och renskinn spänner jag ovanpå slädsäcken. Jag smyger in i stugan efter hundarna, om det går att smyga med fyra huskies som står med selarna på och bara väntar på att få starta. Ljudnivån på ylandet ökar för varje hund jag hämtar, men efter någon minut står alla framför släden och väntar. Jag drar upp snöankaret, ger körkommando och njuter av startrycket.

Har ca: 5 km körning genom skog, över torvmosse och längs skogsbilväg innan jag kommer fram till skoterleden jag tänker följa i två dagar. Efter en snabb glädjerusning genom skogen och över mossen är vi framme vid vägen. Hundarna brukar gå lugnare denna sträcka. De gjorde så även denna gång innan jag väcks till liv av ett ryck. Alla hundarna drar som galningar med blicken fäst snett åt höger. 20 m in i skogen befinner sig en älg som springer ikapp med oss. Efter en minut försvinner hon i tätare skog, jag börjar ana oråd och bromsar spannet. Innan jag fått fast ankaret korsar älgen vägen framför oss. Hundarna sticker efter med mig vilt bromsande bak på släden. Med stor möda lyckas jag behålla släden i spåret även om hundarna fastnar i skogskanten. Det går åt några svordomar medan jag trasslar ut hundarna som bara vill springa efter ”maten” in i skogen. Vi fortsätter dock färden ganska snart och hundarna verkar helt ha glömt vad som hänt.

Skoterleden är i fint skick när vi når fram till den så vi kan öka farten liten. Nu väntar 40 minuters härlig skogskörning till den första riktiga uppförsbacken. Där brukar vi i vanliga fall vända, men i dag kör vi uppför den. Det märks att släden är tyngre än vanligt, men hundarna arbetar på utan att klaga förbi den första samlingen äldre hus och fäbodar. Vi har kört i 2 timmar och hundarna njuter fortfarande när det bär iväg utför i en rasande fart. Trots flitigt användande av bromsen och duckande för snötyngda grenar lyckas jag hålla kontroll på släden och det planar ut.
Men plan mark är inte långvarig i kanten av Härjedalsfjällen och strax kommer nästa stigning. Passerar en jaktstuga som ser ut att komma från ”Sista färden”, det enda som saknas är lite banjospel. 40 minuter senare, efter dragande och skjutande av släden, är vi äntligen framme vid slutet av backen. Vid krönet konstaterar jag att vi har tagit lite över 250 höjdmeter. Jag stannar för att vattna hundarna. Som vanligt vill dom inte ha utan snappar hellre snö direkt när vi startar igen.

Vid 12 tiden på dagen kommer vi äntligen fram till lite öppnare ytor och drivsnön börjar visa sig i spåret. Jag stannar och spänner lös hundarna för en paus med varm soppa och ostmacka.
Hur kommer det sig att det mesta smakar bra efter ett par timmars slit i spåren?
Synd att det är lite mulet och begränsad utsikt, ser inte mer max en mil, men det är bara att köra vidare.

Efter två timmars körning över frostiga myrar kommer vi fram till en 4-ledskorsning. Där får jag med nöd och näppe hundarna att gå rakt, då spåret till vänster är finare och mer lättsprunget.

Vi passerar en skylt med texten ”Timmerkojan 11” och jag tänker att det låter som ett lämpligt ställe för nattlägret. (Jag åkte skidor dit några veckor senare och insåg att det inte hade varit något bra nattläger.) Jag hejar på hundarna och fortsätter framåt. 30-40 minuter senare ser jag något konstigt en bit framåt i spåret. Som tur var är hundarna för trötta för att fatta vad som händer när renflocken som ligger över spåret börjar resa sig upp. Jag hinner bromsa in och vända hela spannet innan de ser renarna. Det här känns inte som rätt tillfälle att ge hundarna sin första närkontakt med renar. Vi kör tillbaka 1 km och slår läger.

Jag sätter upp stakeout linan, tar på några av hundarna täcken, ger dem vatten och startar en eld innan jag börjar resa tältet. Gräver ner det 4 dm men det är säkert 4-5 dm kvar innan man når marken. Vattnet till hundmaten har hunnit bli varmt medan jag reser tältet så de kan få mat innan jag rullar ut bäddarna och startar kaffepannan.

Efter att jag tagit in hundarna i tältet rör de sig inte mycket innan jag släpar ut dem för frukost vid 5.30 morgonen efter.

Vad gör man i ett mörkt tält när man inte har med någon lykta och pannlampan strular?
 - Lyssnar på hundarnas snarkande.
- Tittar in i glödbädden.
- Lyssnar på vindens slitande i tältduken.
- Njuter av lugnet.
- Somnar nöjd efter en lyckad dag    

Jag funderar en del över om jag kört för hårt med gameltanten. Hon verkar oroväckande trött och stel. Skulle hon orka hela vägen hem eller måste jag avbryta turen tidigare? Efter en lugn start där de fick mjuka upp lederna och värma upp musklerna sprang hon som vanligt.

Hemresan går tre timmar fortare än samma spår dagen före. Där ser man vad totalt 500 höjdmeter uppför påverkar farten.
Vädret är sämre och det blåser småspik de första milen. Trots detta är det fortfarande lika kul att vara ute med hundarna. Backen som tog över 40 minuter att klara dagen före fixar vi på 4-5 minuter idag. Jag måste använda båda bromsarna samtidigt för att hålla ner farten på släden. Det är så pass brant att inte ens hundarna försöker springa i de värsta nerförsluten.

Framme i stugan kryper hundarna upp i sängen och somnar.

Totalt körde vi 12 mil och såg varken skotrar eller människor innan vi kom hem till stugan.
Innan släden var uppackad funderade jag på (läs: längtade efter) nästa långtur. Jag blev ett par erfarenheter rikare av denna färd. Förhoppningsvis kommer nästa övernattningstur att bli ännu bättre.

-Krister