Rasens ursprung
Rasen kommer ursprungligen från Tjukterhalvön i nordöstra Sibirien. En halvö aningen mindre än den skandinaviska halvön.
Tjuktjerna som levde där sedan klimatförändringarna för ca 3000 år sedan skulle inte ha kunnat leva där utan husdjur. Inlands-tjuktjerna levde nomadliv av och med renar, och hade även hundar som sällskap/byhundar. Kust-tjuktjerna levde bofasta i byar. Det hårda jaktklimatet gjorde dem helt beroende av sina hundar. De var bofasta för att kunna ha stora matförråd, och de lätta och snabba hundarna gav dem det utökade jaktområde de måste ha för att överleva.
Troligen utvecklades huskyn ur de shakalliknande hundar som de första nomadiserande asiaterna hade med sig, korsat med inhemska vargar. Hundarna anpassade sig till det hårda klimatet tillsammans med människorna.
Tjuktjerna  sparade bara hanarna och de bästa tikarna i varje kull. Hanar utom ledarhundarna och speciellt bra hanar, kastrerades. På så sätt gick endast de bästa i avel. Pga. avståndet mellan byarna blev det ganska hård linjeavel och inavel, vilket gett en homogen typ redan mycket tidigt. Då tjuktjerna levde relativt isolerat ända in på 1900-talet blandades inga andra raser eller typer av hundar in i siberian huskyn.
Rasen blev den perfekta hunden för tjuktjerna: Lätt, snabb och energisnål, dvs. fodereffektiv.

Hundarnas betydelse för tjuktjerna
Tjuktjerna behandlade sina hundar väl.
Dräktiga tikar ingick endast i undantagsfall i spannen. Digivande tikar fick tillgång till den inre delen av tälten. Övriga hundar fick hållas i de yttre delarna. Hundarna, främst valparna var sällskap och lekkamrater till byarnas barn.
I varje släde ingick skor av renskinn till hundarna som basutrustning. Digivande tikar fick tunna skinn som förfrysningsskydd för spenarna (jmf dagens titguard till draghundar). Under hårda stormar kunde tunna hudar knytas på för att hindra förfrysning i ljumskarna.
Då hundarna oftast ingick i stora spann, för längre turer inte sällan med hoplånade hundar från grannar, måste de vara fredliga mot varandra. Sträckan att resa var kort om man hade bra hundar, men med dåliga hundar blev den lång.
En vinter med för lite mat till både människor och hundar, var det inte hundarna som blev utan foder. Om barnen svälte ihjäl fanns hundarna kvar, om hundarna dog gjorde även människorna det.
De var med andra ord helt beroende av sina hundar.
Vidare trodde tjuktjerna att porten till dödsriket vaktades av hundar. Behandlade man hundar illa släpptes man inte in.

Under slutet av 1700 talet skedde mycket handel med ryssarna. Resan till en handelsplats 150 mil bort kunde ta 10 dagar. Européer som såg tjuktjernas hundar imponerades av deras hundhållning. Tjuktjerna kunde styra hundarna med enkla röstkommandon, aldrig med piska eller ens rop och skrik. Vidare satt de på slädarna, istället för att gå bredvid. De spände heller inte för dem i solfjäderform som grönländarna. Istället hade de en stamlina och spände hundarna två och två på led. Detta gav en mer energieffektiv lösning.
Ett spann bestod oftast av 12-14 hundar. Behövdes fler lånades hundar in till spannen bestod av 16-18, ibland långt över 20 hundar.
Beskrivningar av siberian huskyn från slutet av 1800 talet nämner dem som mindre än grönlandshunden, varglika och högbenta, upprättstående öron och pälsen i alla regnbågens färger. Vidare ansågs de värdelösa som vakthundar.
 Rasens spridning
För rasens spridning över världen förflyttar vi oss från Tjuktjerna i Sibirien till Alaska, och Nome, en guldgrävarstad. Endast några få korta sommarmånader gick det att ta sig till staden med båt, resten av året var det landvägen som gällde. Hundspann  blev även här en nödvändighet. Alla hundar som kunde dra en släde användes, eskimå- och indianhundar samt en rejäl blandning av hundar inskeppade söderifrån.
När många män samlas på samma ställe, uppkommer snart kraftmätningar av alla de slag. Givetvis skedde ganska snart slädhundstävlingar. Man ville veta vem som hade det starkaste, snabbaste, uthålligaste och bästa spannet. De första mer organiserade tävlingarna hade ett fåtal regler. Man valde själv antalet hundar i spannet, men måste ha alla med i mål, framför eller i släden. Man valde själv hur långa etapper man gjorde, hur många eller hur långa raster man tog, och det var den totala tiden från start till mål, inklusive rasterna, som räknades. Körde man för hänsynslöst eller misshandlade hundarna blev man utesluten ur tävlingen och kunde bli av med hela spannet.
En förare kunde på den tiden arbeta heltid med att köra hund. De tävlade ofta för de större gruvbolagen, och stora pengar kunde vara inblandade. Det experimenterades med hundmat, hur lång vila som behövdes, vilka slädar som var bäst och det utvecklades så långt det gick.
Huskyn som tävlingshund
Det första stora loppet organiserades 1908, All Alaska Sweepstakes.  Där hade en rysk pälshandlare ett spann med siberian hukys med. Då hundarna ansågs vara för små för att göra nytta, kallades de ”sibiriska råttor”. Vissa hävdar att föraren var mutad, och pga. detta endast kom in på 3:e plats, men vädret kan ha haft ett finger med i spelet. Folk började dock få upp ögonen för rasen. Charles Fox Maule Ramsey, en skotsk adelsman, hade deltagit i loppet 1909 med ett spann malamuteliknande hundar, och brutit tävlingen. Sommaren därefter åkte han själv till Sibirien och köpte in en stor mängs sibiriska slädhundar. Han lejde finländaren John ”Iron Man” Johnsson och svensken Charles Johnsson, och dessa 3 män körde varsitt spann i All Alaska Sweepstakes 1910. Svensken bröt tävlingen, men Ramsey gick i mål som 2:a på 76 timmar, 19 minuter och 22 sekunder. Vann gjorde Iron Man på rekordtiden 74 timmar, 14 minuter och 37 sekunder. Den tiden är ännu inte slagen!
1983 startades loppet All alaskan sweepstakes igen, för att fira 75 års jubileum. Vinnartiden var då, trots modern utrustning, över 10 timmar långsammare än vinnartiden från 1910.

Siberian husky blev ”världskänd” av Serumtransporten till Nome 1925. Hela staden hotades då av en difteriepidemi. Det serum som behövdes fanns över 150 mil därifrån, och kom med järnvägen 50 mil närmare. Flera spann körde i stafett, och den sträcka som vanligtvis tog 25 dygn, tidigare rekord var på 15 dygn, kördes nu på 5 ½ dygn. Den mest kände av hundförarna var Leonard Seppala. Han körde den längsta sträckan. Mest känd av alla hundarna blev Balto, ledarhunden som drog den sista sträckan in till Nome. Han ärades med en staty i Central park, New York. En plakett på sockeln säger” Tillägnad den obetvingliga viljan hos de slädhundar som förde serum 100 mil på svårframkomlig is över förrädiska vatten genom arktiska snöstormar från Nenana till det drabbade Nome vintern 1925. Uthållighet Lojalitet Rådighet”

Seppalas framgångar i tävlingar gjorde att fler och fler gick över till att köra med siberian huskys. Hundarna var snabbare, slogs mindre, var lättare att ha att göra med och var mer fodereffektiva. Seppala hade en kennel tillsammans med Elizabeth Ricker. De registrerade inte in hundarna själva, men hundarna de sålde registrerades och utgör idag till stor del grunden av dagens siberian husky. De stod även modell för den första rasstandarden som togs fram.
 Huskyns utveckling i modern tid
1930 godkändes siberian husky som egen ras av amerikanska kennelklubben. Pga. detta räknas USA som rasens ursprungsland i hundkretsar. Då den amerikanska siberian huskyklubben bildades 1938 gjordes den första revideringen av rasstandarden. Rasexperterna av förvånansvärt eniga och vid oenighet vägde Seppalas ord tungt. På 50-talet tog utställningsintresset fart, vilket började dela in siberian huskyn i 2 typer, working-husky och showhusky. Det har gått mode på färger på showlinjerna. Många tror pga. detta att det är svart/vita hundar med blå ögon som är siberian husky.
Standarden har reviderats ett flertal gånger, ibland för att understryka betoningen på rasens ursprungliga ändamål som slädhund. I Nordamerika avlas tyvärr de flesta siberians till utställning och sällskap.
I Sverige och Finland fanns på 60-70-talet mest hundar på dessa show-linjer. Man såg snart att Norges huskys, som var på arbetande linjer, utklassade de svenska och finska spannen i tävlingar. Det importerades då huskys från draglinjer i USA, Kanada och Alaska.
Aveln i Sverige har i viss grad påverkats av att de populäraste tävlingarna har varit kortdistans. Nu finns det förvisso både uppfödare och förare som arbetar hårt på att få fram bra hundar till både medel och långdistans, men detta arbete är hårt. Det kräver mer arbete och är svårare att få meriter på hundarna i de längre tävlingarna. Vidare tävlar man då inte sällan mot blandraser. Dock står sig de rasrena spannen ofta relativt bra i konkurrensen.
De tre typerna av siberian husky
Showhuskyn har grov benstomme, kort rygg, grov bröstkorg, korta ben, otillräckliga vinklar, bred skalle med kort bred nos och runda ögon, pälsen är ullig. Den djupaste delen av bröstkorgen ligger en bit under armbågarna, vilket stör rörelsen i selen under arbete. Den ger ett tungt, grovt intryck med en aning valpigt utseende.

Working huskyn har måttlig benstomme, benlängd och rygg. Den har ett elegant huvud, varken brett eller snipigt, mandelformade ögon och har ett vänligt uttryck. Bröstkorgens djupaste del går i linje med armbågarna. Den ger ett lätt och elegant intryck. Det är denna typ av hund som bäst följer rasstandarden.

Working huskyn finns även som sprint variant. Dessa huskys har en lätt benstomme, lång rygg, väldigt långa ben, raka skuldror och en dåligt utvecklad bröstkorg. Huvudet är snipigt med en lång nos eller flackt och brett utan stop. Den saknar ofta det vänliga uttrycket och har för kort päls. Armbågarna ligger här långt under bröstkorgens djupaste del. Sprinthuskyn ger ett smalt rangligt intryck.
Siberian husky -träning och problem
Sibirian huskyn är en signalkänslig hund, kanske kan den pga. detta ses som reserverad och ibland skrämd av främlingar. Den har en starkt utvecklad flockinstinkt och är oftast vänlig när den träffar andra hundar. Rasen är inte lämplig att ha som ren sällskapshund, speciellt inte om man inte tar rasens egenskaper i beaktan.

Huskyn behöver rejält med motion, gärna tröttas ut fysiskt 3-4 gånger i veckan. Så länge temperaturen är tillräckligt låg för att undvika överhettning bör den få dra släde, vagn eller någon form av 4-hjuling. Har man bara en hund är skidturer med eller utan pulka eller cykel på barmark ett utmärkt substitut. Att dra en skrinda kanske inte ger utlopp för den fart och uthållighet huskyn har, men är ändå bättre än inget. Fjällvandringar med klövja brukar även det uppskattas.
Huskyn har även en mycket stark jaktinstinkt, vilket gör den svår att ha lös. Den drar gärna iväg efter spår eller söker sig till tamdjur den ser som byte. Även om detta tränas från allra första början kan det en dag helt plötsligt vända och hunden slutar lyssna på inkallning.
Man kan i viss mån försöka ge huskyn utlopp för jaktinstinkten genom viltspår. Detta i kombination med hård motion kan ge resultat, men man bör inte förvänta sig mirakel.
Det finns massor av olika hundsporter att ägna sig åt förutom det i princip obligatoriska draget, tex. agility, bruks och lydnad. Dessa sysslor kan ses som ”hjärngympa” och något trevligt att göra, så länge hunden tycker att det är roligt.

Den starka flockinstinkten gör att det är olämpligt att lämna sin husky ensam. Den kan mycket ljudligt ge utlopp för sin förtvivlan att ha övergivits, vilket kan grannar sällan uppskattar. Det är heller inte ovanligt att en ensam husky ger sig på inredningen i sitt hem, vilket inte ägaren uppskattar. Huskyn trivs oftast bäst ute, och bör ha tillgång till en rymlig och väl berikad hundgård med hundvänner.

Den huskyägare som ger sin hund en lugn, trygg och stabil flockgemenskap och rejält med motion får en underbar vän. Om man dessutom har möjligheten att tillsammans med flocken ta en lång slädtur över gnistrande fjällvidder uppnår man en ännu större samhörighet och glädje.
Det mesta i denna text kommer från:
The complete Siberian Husky (ISBN 1-86054-290-5), Chris och Caroline Kisko, Sheila och Simon Luxmore
Siberian Husky, gåvan från Tjukota (ISBN 91-574-7622-5), Maria Karlsson och Nils Hjelm
Rasklubben för Siberian Husky
RAS (Länkad från SPHK Siberian husky)
The Siberian Husky Info Site
Rasstandarden (Länkad från SKK)